Första gången jag målade David Bowie kände jag både spänning och press. Hur fångar man någon som aldrig bara var en sak? Han var inte bara en musiker, en skådespelare eller ens en stilikon. Bowie var förändringen själv – en kameleont, en historieberättare, en artist som utan rädsla återuppfann sig själv om och om igen.

När jag studerade hans ansikte på fotografier lade jag märke till dubbelheten. Det fanns alltid en glimt av upproriskhet i hans ögon, men också en obestridlig sårbarhet. Bowies genialitet var att han aldrig gav människor bara en version av sig själv – han gav dem tillåtelse att utforska sin egen.

När jag målade honom i gråskala hände något överraskande. Avklädd de färgglada kostymerna och sminket återstod bara mannen bakom myten. Skuggorna framhävde hans skarpa drag, men mer än så, de avslöjade hans intensitet – den rastlösa ande som alltid sökte efter nästa uttryck för vem han kunde vara.

Det är det som är magiskt med ikoner som Bowie. De inspirerar oss inte bara med sin konst, de inspirerar oss också att se nya möjligheter i oss själva. När jag målade honom, återskapade jag inte bara hans avbild. Jag hyllade det mod som krävs för att vara oapologetiskt annorlunda.

Och kanske är det därför som porträtt av ikoner väcker så djupa känslor. De är inte bara ansikten – de är påminnelser om de världar som de öppnade för oss.